Kompetens

   Vi föräldrar för varje dag våra barn till dagvård. Dom är hos familjedagvårdare, på gruppfamiljedaghem eller på daghem. En vanlig fråga är "vad skiljer gruppfamiljedaghem från daghem"? Det är en fullt befogad fråga! I ett daghem har varje avdelning en barnträdgårdslärare och en till två barnskötare eller närvårdare. På ett gruppfamiljedaghem arbetar utbildade gruppfamiljedagvårdare, det vill säga de har samma utbildning som dagmammor hemma.
   Så vad skiljer en närvårdare med inriktning barn och unga från en familjedagvårdare? Närvårdaren skall kunna arbeta både inom dagvården och på sjukhus (t.ex. på barnavdelningen). Familjedagvårdare däremot koncentrerar sig helt på att arbeta med friska barn. De studerar utvecklingspsykolog, första hjälp, samarbete mellan vårdare och föräldrar och hur man stöder barn med speciella behov. De får också praktiska kunskaper om pyssel, spel, lekar, ramsor och sånger för barn.
   En familjedagvårdare som arbetar i sitt eget hem har ansvar om ett till fyra barn oftast i åldern ett till tre år. En närvårdare som arbetar på ett daghem jobbar i ett team med två andra vårdare och ibland även en assistent som har hand om tolv barn i ett till tre års ålder eller 21 barn i tre till sex års ålder. Händer något kan den ena vårdaren ta hand om det ena barnet medan de två andra tar hand om dom andra. Vad gör en familjedagvårdare när det händer något?
  En familjedagvårdare har övervakningsplikt under hela sin arbetsdag, vilken i värsta fall kan bli nio till tio timmar lång. Hon (väldigt sällan en han) har inga kaffepauser eller matpauser utan är hela tiden tillsammans med barnen. Händer något är hon ensam ansvarig och måste ta hand om såväl det barn som eventuellt skadat sig OCH de andra barnen samtidigt.
  Som jag ser det har en familjedagvårdare samma, om inte mer, ansvar än en närvårdare på ett daghem. Så varför är en familjedagvårdare inte kompetent att arbeta på ett daghem? Eller ännu hellre, varför är en familjedagvårdare med, låt oss säga, fem års erfarenhet i hemmet, på gruppfamiljedaghem och på daghem, mindre kompetent än en nyutexaminerad närvårdare med endast studiepraktiken som erfarenhet?
   Som förälder tycker jag att skillnaden inte är så stor och föredrar att mina barn har samma vårdare hela tiden framom att man ständigt byter ut personalen på grund av att vårdarna har "fel" utbildning trotts att dom har stor erfarenhet!

Kaisa Franzén

Personalbrist

Hur går det ihop att familjer får veta att det är brist på dagvårdsplatser samtidigt som personalen får veta att mindre personal behövs på grund av att det inte finns tillräckligt många barn?  Samtidigt har kommunerna i Österbotten stort behov av vikarier. Varför anställer inte kommunerna tillräckligt många ambulerande barnskötare?

            Samma problem finns inom äldreomsorgen. Vikarier är en bristvara och personalen pressas hårt. Kunde man inte anställa närvårdare som kunde hoppa in både inom dagvårde och äldreomsorgen? Jag har svårt att tro att sådana resurspersoner skulle ha för lite att göra med tanke på hur pressad personalen inom all slags vård är idagens läge.

            Dessutom skulle extra personal avlasta den personal som redan finns och därmed minska på de stressrelaterade sjukskrivningarna. Inom dagvården är extra personal också ibland behövd när det gäller barn med behov av till exempel fysioterapi dagligen. Tar vi hand om barnen bra idag kan det minska på dyra vårdkostnader i framtiden.

Kaisa Franzén

Permanenta tillfälliga lösningar inom dagvården

I planen för småbarnsfostran säger man att man ska arbeta med barnens bästa som grund. Samtidigt kör man med tillfälliga lösningar både vad gäller utrymmen och personal. Detta skapar oro och stress bland personalen och otrygghet i barngruppen. Hur prioriterar våra kommuner när det gäller dagvården?

I Österbotten har man tillfälliga utrymmen och tillfällig personal på väldigt många ställen inom dagvården. Hur påverkar det här personalen och i förlängningen våra barn, nästa generations vuxna? Tillfälliga utrymmen kan vara nödvändiga vid plötsligt uppkomna problem men i längden är de inget bra alternativ. Just nu har vi den stora gruppen barn som föddes vid babyboomen 2009 som ska in i dagvården. De är nu tre år och behöver få en stimulerande uppväxtmiljö för att kunna nå sin fulla potential. Om tre år är dessa barn redo för förskola. Finns det utrymmen som är anpassade för så stor grupp barn med tanke på alla utrymmen som redan nu är tillfälliga och därför tyder på en brist på lämpliga utrymmen?

Dessutom är dagvården idag präglad av visstidsanställningar och nedskärningar. På många daghem och gruppfamiljedaghem är personalomsättningen idag väldigt hög. Vikariebehovet är konstant högt på grund av sjukskrivningar, utbildningar och semestrar. Det är inte ovanligt att man under en vecka hinner ha upp till fem olika vikarier på ett gruppfamiljedaghem med tre vårdare. Det här belastar personalen i allra högsta grad. Att ständigt vara orolig för huruvida man kommer att ha tillräckligt antal vårdare för att fylla kraven som lagen ställer gör vardagen mycket tung. En stor press sätt på vårdaren som dels känner sig tvungna att ta emot barnen, trots för stor grupp, samtidigt som de har en skyldighet enligt lag att inte ta emot fler barn än vad föreskrifterna säger. Deras ända alternativ är att mota barnen i dörren och be om ursäkt för att de inte kan ta emot dem. Ständigt byte av personal skapar dessutom oro i barngruppen. Det är omöjligt för en vikarie som är första gången i en grupp att kunna alla rutiner och regler som gäller just i den gruppen.

Från barnens synvinkel är det också en fråga om otrygghet. Tänk dig en ett- eller tvååring som kanske annars också är orolig när han eller hon ska lämnas till dagvården. När mamma ringer på dagisdörren på morgonen öppnar en vilt främmande människa som, i bästa fall, presenterar sig som vikarie. Förutom att det känns otryggt för mamman att lämna barnet i främlingens händer så känner även barnet en stor oro för att bli lämnad med en ny vårdare. Det här är naturligtvis omöjligt att helt och hållet undvika men det kunde åtminstone minskas drastiskt genom bättre anställningsvillkor.

Vi behöver en trygg arbetsmiljö för såväl personalen som barnen.

Kaisa Franzén

Att studera eller inte studera...

Jag har studerat, jag har studerat och jag har studerat lite till. Resultat: "bara" Yrkesexamen för familjedagvårdare och småföretagarutbildning. Man kunde undra var problemet ligger för brist på möjlighet har det inte varit.

Jag började med gymnasiet, fortsatte till kantorsutbildningen och vidare till grundexamen i musik. Sedan tog jag paus. Jag jobbade i en matvarutaffär som kassabiträde och gick en kurs för småföretagare och hade senare även eget företag. Sedan började studierumban igen med studier till elingenjör som byttes till byggnadsingenjör som byttes till skolgångsbiträde som byttes till familjedagvårdare. Jag har massor av kunskap i mitt huvud men ingen examen som bevisar detta. Visst man kan tycka att jag borde ha avslutat mina studier men vid vissa studier har det varit fysiska hinder från att slutföra och vid vissa studier har det varit brist på motivation och i viss mån brist på förutsättningar.

Efter att jag hade studerat musik ville jag inte studera. Jag ville jobba. Jag visste ju ändå inte vad jag ville studera. Det kändes fel att låta staten bekosta studiestöd och själv sätta sig i skuld genom att ta studielån när man inte hade den blekaste blå aning om vad man ville bli "när man blir stor". Därför gick jag till arbetskraftsbyrån och ville söka jobb. Inte blev jag direkt glad när jag möttes av beskedet att om man är under 25 år och inte har en examen så kan man inte anmäla sig som arbetssökande utan måste studera! Jag gick hem och grubblade på det hela och kom fram till att jag, eftersom jag inte visste vad jag ville studera, lika gärna kunde söka in till den enda skolan där jag kände någon från förut! Det var så jag hamnade i SYH för att studera elteknik och senare byggnadsteknik.

Med facit i hand var jag inte gjord för att studera i fyra år för att bli ingenjör. Detta var något jag nog visste om redan före. En del kurser blev mig övermäktiga pga att de skulle läsas in. Jag har dyslexi vilket gör att det jag läser inte nödvändigtvis blir registrerat i hjärnkontoret. Jag gav upp och kunde konstatera att jag lämnat ännu fler utbildningar halvfärdiga.

Nu undrar jag: är det rätt att kräva att ALLA ungdomar skall studera? Dels vet inte alla vad de skulle passa bäst för och dels har inte alla de förutsättningar som behövs för att kunna studera. I mitt fall har det hela resulterat i 0st examen efter de utbildningar jag fått studiestöd för och en massa studielån att betala tillbaka. Jag kan inte på något sätt se att detta skulle ha gett mig en bra grund att stå på inför framtiden. Att börja med en stor summa minus på kontot och fortfarande vara utan examen är ingen bra början.

Nu säger jag inte att jag ångrar allt jag trots allt lärt mig MEN hade jag inte haft lånen så hade jag haft bättre förutsättning att klara vardagen nu. Dessutom hade staten sparat in pengar genom att inte behöva ge mig studiestöd och dessutom fått in skatteintekter om jag i stället arbetat.

För alla ungdomar som liksom jag inte har förtustättningar att klara studier på skolbänk borde det finnas ett fullgott allternativ. Visst existerar det läroavtalsstudier men skall vi vara ärliga är det inte särskillt lätt att slippa som läroavtalsstuderande inom alla branscher. Det vet jag av egen erfarenhet eftersom jag sökt en sådan plats inom dagvården sedan hösten 2007.

Det här är något som de som har lätt för att lära ur en bok kanske inte tänker på men sådan här är vardagen för en hel del ungdomar. Vad anser ni om kravet att alla är tvungna att studera? För mig känns det som om det inte bara längre är en rättighet utan att det är en skyldighet och en skyldighet som det kanske inte är rätt att ålägga alla.

Kaisa Franzén

Köp av tjänster

Just nu i många kommuner i landet funderar man över huruvida man skall ge ut vår basservice till privata företag. En del anser att egen arbetskraft är svår att få tag i, andra att det skulle bli billigare att ta offerter och låta ett privat företag ta hand om tjänsterna. Kanske kunde man ge ut vissa delar men vad händer om vi ger ut allt till den privata marknaden? Tappar vi kontrollen?

I vårt grannland i väst har man redan länge gett ut både skolor och äldreomsorgen till privata aktörer. Vi har hört skräckexempel på hur åldringarnas blöjor vägs innan de byts för att de skall utnyttjas till max och om åldringar som inte blir badade eller ens får ordentlig mat. Riskerar vi att tappa kontrollen över vår basservice om vi ger ut den till privata företag? Kan vi kontrollera att antalet vårdare är tillräckligt per åldring och att åldringarna får en mänsklig tillvaro att leva i? Vi måste tänka att det vi gör idag är det vi ska leva med själva när vi är åldringar. Det här är något som  rör oss alla?

Med egen personal har man kontroll över vad som sker på arbetsplatsen och hur patienterna behandlas. Man kan rätta till eventuella misstag och olägenheter. Har vi denna möjlighet om ett multinationellt företag tar över? Vad är deras mål? Är det att arbeta för patientens bästa eller för att tjäna pengar?

En del kommuner har redan prövat på det här i vårt land. Det som några nu har kommit fram till är att även om kostnaderna enligt offerten ser låga ut blir de i slutändan mycket större. Detta beror på att offerterna ofta inte innehåller allt. Till exempel kan vårdmaterielet vara utanför offerten. Har vi som politiker tillräcklig kunskap för att kunna göra en exakt lista på allt som måste finnas med i offerten? Om det sedan blir tvistemål mellan kommunen och företaget. Vem har då största möjligheten att vinna - den lilla kommunen med 5000 invånare eller den multinationella jätten med en hel stab av advokater.

Låt oss fundera både en och två gånger innan vi bestämmer oss för att en köpt tjänst är bättre än en egen pålitlig arbetskraft!

Kaisa

Kandidatur

Visst har jag alltid haft åsikter om saker och ting men precis som de flesta har jag alltid tänkt att det är bättre att "de som vet något" sköter politiken. Så till den milda grad att jag måste erkänna att jag faktiskt inte ens brukade rösta! Jag kände att om jag inte visste tillräckligt om kandidaterna för att kunna bilda mig god uppfattning om vilken som var bäst så var det bättre att de som var insatta skötte röstande. Annars kunde jag ju rösta fel utan att ens själv förstå det! Sådana var mina tankar då. Då, ja det är ungefär 10 år sedan vi hade en häftig debatt om rösta eller icke rösta senast. Sen träffade jag min man och han fick mig med till röstningsbåset.

Skulle någon för 10 år sedan sagt åt mig att jag skulle komma att tycka att politik var roligt så hade jag nog skrattat dem rätt upp i ansiktet och sagt "äh, dra den om Askungen också va"! Vilken tur att ingen sa det för då skulle jag ha fått äta upp mina ord idag. För inte nog med att jag idag tycker att politik är både intressant och roligt, jag har dessutom lovat ställa upp som kandidat i kommunalvalet!

Idag har jag varit på en mycket intressant kandidatskolning ordnad av FSD. Den var riktad till alla svenskspråkiga SDP kandidater till höstens kommunalval. Som föreläsare var riksdagsledamot Maarit Feldt-Ranta,  Bengt Strandin och Steven Frostdahl och i tyglarna höll Nils-Johan Englund. Jag märkte att, förutom att jag har åsikter om allt, så förstod jag också allt som sades! Det är så lätt att man tror att politik är något väldigt svårt och invecklat men skall man riktigt hårddra det så är politik alla åsikter som folk har om sådant som rör oss människor inom en kommun. Redan när man sitter i hälsocentralens väntrum och anser att vårdköerna är för långa så har man tänkt politiskt. Alla som har en åsikt och en vilja att förändra kan och bör delta i politiken.

Med det här i tankarna skall jag nu påbörja min kandidatur i Malax. Precis som i resten av mitt liv har jag i politiken en strävan till att göra allt så bra som möjligt för så många som möjligt. Jag säger inte att jag kan göra det men jag lovar att jag skall försöka! Viljan finns där och min medfödda förmåga att säga till när jag anser något är fel och berömma när något är rätt kan säkert användas till något positivt i vår kommun.

Jag avslutar med mitt slagord vilket jag ser som en möjlighet om vi alla hjälps åt:

För en positiv framtid!

Kaisa Franzén