Permanenta tillfälliga lösningar inom dagvården

I planen för småbarnsfostran säger man att man ska arbeta med barnens bästa som grund. Samtidigt kör man med tillfälliga lösningar både vad gäller utrymmen och personal. Detta skapar oro och stress bland personalen och otrygghet i barngruppen. Hur prioriterar våra kommuner när det gäller dagvården?

I Österbotten har man tillfälliga utrymmen och tillfällig personal på väldigt många ställen inom dagvården. Hur påverkar det här personalen och i förlängningen våra barn, nästa generations vuxna? Tillfälliga utrymmen kan vara nödvändiga vid plötsligt uppkomna problem men i längden är de inget bra alternativ. Just nu har vi den stora gruppen barn som föddes vid babyboomen 2009 som ska in i dagvården. De är nu tre år och behöver få en stimulerande uppväxtmiljö för att kunna nå sin fulla potential. Om tre år är dessa barn redo för förskola. Finns det utrymmen som är anpassade för så stor grupp barn med tanke på alla utrymmen som redan nu är tillfälliga och därför tyder på en brist på lämpliga utrymmen?

Dessutom är dagvården idag präglad av visstidsanställningar och nedskärningar. På många daghem och gruppfamiljedaghem är personalomsättningen idag väldigt hög. Vikariebehovet är konstant högt på grund av sjukskrivningar, utbildningar och semestrar. Det är inte ovanligt att man under en vecka hinner ha upp till fem olika vikarier på ett gruppfamiljedaghem med tre vårdare. Det här belastar personalen i allra högsta grad. Att ständigt vara orolig för huruvida man kommer att ha tillräckligt antal vårdare för att fylla kraven som lagen ställer gör vardagen mycket tung. En stor press sätt på vårdaren som dels känner sig tvungna att ta emot barnen, trots för stor grupp, samtidigt som de har en skyldighet enligt lag att inte ta emot fler barn än vad föreskrifterna säger. Deras ända alternativ är att mota barnen i dörren och be om ursäkt för att de inte kan ta emot dem. Ständigt byte av personal skapar dessutom oro i barngruppen. Det är omöjligt för en vikarie som är första gången i en grupp att kunna alla rutiner och regler som gäller just i den gruppen.

Från barnens synvinkel är det också en fråga om otrygghet. Tänk dig en ett- eller tvååring som kanske annars också är orolig när han eller hon ska lämnas till dagvården. När mamma ringer på dagisdörren på morgonen öppnar en vilt främmande människa som, i bästa fall, presenterar sig som vikarie. Förutom att det känns otryggt för mamman att lämna barnet i främlingens händer så känner även barnet en stor oro för att bli lämnad med en ny vårdare. Det här är naturligtvis omöjligt att helt och hållet undvika men det kunde åtminstone minskas drastiskt genom bättre anställningsvillkor.

Vi behöver en trygg arbetsmiljö för såväl personalen som barnen.

Kaisa Franzén