Jag har studerat, jag har studerat och jag har studerat lite till. Resultat: "bara" Yrkesexamen för familjedagvårdare och småföretagarutbildning. Man kunde undra var problemet ligger för brist på möjlighet har det inte varit.
Jag började med gymnasiet, fortsatte till kantorsutbildningen och vidare till grundexamen i musik. Sedan tog jag paus. Jag jobbade i en matvarutaffär som kassabiträde och gick en kurs för småföretagare och hade senare även eget företag. Sedan började studierumban igen med studier till elingenjör som byttes till byggnadsingenjör som byttes till skolgångsbiträde som byttes till familjedagvårdare. Jag har massor av kunskap i mitt huvud men ingen examen som bevisar detta. Visst man kan tycka att jag borde ha avslutat mina studier men vid vissa studier har det varit fysiska hinder från att slutföra och vid vissa studier har det varit brist på motivation och i viss mån brist på förutsättningar.
Efter att jag hade studerat musik ville jag inte studera. Jag ville jobba. Jag visste ju ändå inte vad jag ville studera. Det kändes fel att låta staten bekosta studiestöd och själv sätta sig i skuld genom att ta studielån när man inte hade den blekaste blå aning om vad man ville bli "när man blir stor". Därför gick jag till arbetskraftsbyrån och ville söka jobb. Inte blev jag direkt glad när jag möttes av beskedet att om man är under 25 år och inte har en examen så kan man inte anmäla sig som arbetssökande utan måste studera! Jag gick hem och grubblade på det hela och kom fram till att jag, eftersom jag inte visste vad jag ville studera, lika gärna kunde söka in till den enda skolan där jag kände någon från förut! Det var så jag hamnade i SYH för att studera elteknik och senare byggnadsteknik.
Med facit i hand var jag inte gjord för att studera i fyra år för att bli ingenjör. Detta var något jag nog visste om redan före. En del kurser blev mig övermäktiga pga att de skulle läsas in. Jag har dyslexi vilket gör att det jag läser inte nödvändigtvis blir registrerat i hjärnkontoret. Jag gav upp och kunde konstatera att jag lämnat ännu fler utbildningar halvfärdiga.
Nu undrar jag: är det rätt att kräva att ALLA ungdomar skall studera? Dels vet inte alla vad de skulle passa bäst för och dels har inte alla de förutsättningar som behövs för att kunna studera. I mitt fall har det hela resulterat i 0st examen efter de utbildningar jag fått studiestöd för och en massa studielån att betala tillbaka. Jag kan inte på något sätt se att detta skulle ha gett mig en bra grund att stå på inför framtiden. Att börja med en stor summa minus på kontot och fortfarande vara utan examen är ingen bra början.
Nu säger jag inte att jag ångrar allt jag trots allt lärt mig MEN hade jag inte haft lånen så hade jag haft bättre förutsättning att klara vardagen nu. Dessutom hade staten sparat in pengar genom att inte behöva ge mig studiestöd och dessutom fått in skatteintekter om jag i stället arbetat.
För alla ungdomar som liksom jag inte har förtustättningar att klara studier på skolbänk borde det finnas ett fullgott allternativ. Visst existerar det läroavtalsstudier men skall vi vara ärliga är det inte särskillt lätt att slippa som läroavtalsstuderande inom alla branscher. Det vet jag av egen erfarenhet eftersom jag sökt en sådan plats inom dagvården sedan hösten 2007.
Det här är något som de som har lätt för att lära ur en bok kanske inte tänker på men sådan här är vardagen för en hel del ungdomar. Vad anser ni om kravet att alla är tvungna att studera? För mig känns det som om det inte bara längre är en rättighet utan att det är en skyldighet och en skyldighet som det kanske inte är rätt att ålägga alla.
Kaisa Franzén
Oj du har så rätt Kaisa! Jag tycker också det borde finnas en annan likvärdig möjlighet att få en utbildning på annat sätt än att "läsa in" kunskaperna. För nog vet vi ju de flesta av oss att det vi på riktigt lär oss vårt arbete av är att fysiskt göra det,inte att läsa från en bok,teori och praktik är ju två så olika saker. Och har man dessutom problematik som då t.ex dyslexi,koncentrations,och inlärningssvårigheter,språkstörningar,social ångestrelaterade problem och helt enkelt inte fysiskt el psykiskt klarar utbildningarna som de utan dessa problem, är det inte lättare av att samhället är uppbyggt på att den som har en akademisk utbildning nästan automatiskt är "mera lämpade" än de som inte har det. Vi borde göra något åt detta,jag tycker 10:onde året på söff och bryggan som finns i vasa är en god början och har givetvis funnits i många år redan men grundtanken i dessa är god tycker jag. Jag tycker 10 onde året vore bra som tilläggs-år efter högst. åt de flesta som är minsta lilla osäker på andra stadiets utbildning,istället för att som jag t.ex kasta sig in på en kockutbildning pga att jag inte kunde komma på annat ,det var en nödlösning för att man var tvungen att välja. Slutade med att jag gick ett halvår till kock,gav upp.. har aldrig riktigt platsat i studemiljöerna. Hade då ett studielån att betala tillbaka och diverse annat istället för att ha börjat på tionde t.ex och fått ett tilläggs-år att fundera,samt att jag fått individuellt stöd och hjälp med lära känna mig själv och veta mina möjligheter och gränser..Det sätter en så stor press på dem som inte kan lära sig på det "vanliga sättet" att kämpa och kämpa "för att bli som alla andra" och lyckas på samma sätt "som alla andra" och det blir en känsla av ett så stort och nedslående misslyckande gång på gång,inte konstigt att ungdomar mår dåligt idag.
SvaraRaderaIntressant att läsa dina tankar om annat också! Ramla in på din blogg i misstag oc h återkommer gärna om det är okej :)
Välkommen! :) Härligt med lite feedback!
SvaraRadera